Längtan

Jag brukar fundera på varför jag tränar nästan varje dag. Det finns nog flera svar på den frågan som jag skrev i mitt föra inlägg får man en ökad ut söndring av hormoner som är beroendeframkallande. Jag har blivit beroende av träning.

Nu under vintern finns det bara en sak som jag tänker på när jag tränar och det är längtan till att få åka inlines igen. Det är nog min drog. Att få vara i fysisk toppform där man bara kan öka och man känner inga gränser. Mjölksyran försvinner lika fort som den produceras. Att åka femtio km i timmen på en plan sträcka några få centimeter ovanför marken. Det är den känslan jag vill ha.

Vad glad man kan vara efter elva timmar på inlines

Jag såg ett inslag på svt om en skidåkare som heter Petra Majdic. Hon vann en os medalj med brutet revben i sprint. Förstå den smärtan att knappt kunna andas och vinna en os medalj med den smärtan. Då behöver man en vilja utöver det vanliga. Hon har även sagt att masstarter är väldigt stressamt för henne vilket jag förstår. Jag är själv en som tävlar mot mig och min smärta. Nu skulle det vara omöjligt och inlines skulle bli en helt annan sport